Att boxas och att bli sedd

Fick ett fint mail av en läsare idag som gjorde mig varm och glad. Alla vill bli sedda. När man känner att man blir det, inte bara tittad på, utan sedd, då är det härligt att vara människa. Man försöker se sina barn och sina vänner, sin familj. Och så blir man sedd av en okänd person då är det som ett litet ljus tänds i bröstet. Tjoho!

Tisdagsboxningen idag. 45 svettiga minuter. Benen var möra idag efter passet igår. Konstigt att jag aldrig lär mig vad som är normalt. Tyckte passet kändes lite…mesigt igår. Idag förstod jag att det nog var alldeles lagom. Våra insvettade handskar på klubben är nya men luktar redan hellskotta. Skyndade mig vidare efter passet och undrade vad som stank så in i helvette på bussen. Upptäckte att det var mina händer. Inte fräscht.

Hänger löst

Förkylda klienter. Håller mig frisk (peppar peppar) och fick på så sätt lite mer träningstid. Tunga ben; enbensryck med kettlebell som uppvärmning och frontböj på 60 kg, kändes stabilt! Marklyft 75 kg och sedan 5×5 chins. Avslutade med lite mage för syns skull… Saknade en träningskompis idag. Men fick en fikakompis efteråt. Fikakompisar är lättare att rekrytera i min bekantskapskrets.

Tack tack.

Jepp, den här blonda kvinnan som tränar olympiska lyft här nere i hörnan är oftast social och trevlig och utbyter gärna träningsideer och lär ödmjukt av mer erfarna utövare. Men idag ville hon bara stå med lätta vikter och nöta Peter-Nicklas teknikkorregeringar ifred. Då är det klart att det kommer någon liten nyfrälst crossfit-sprätt i splitt nya fivefingers och säger åt mig att jag borde börja träna crossfit istället, mycket mer varierat än att bara lyfta. (Hallå, jag har Rebooks officiella crossfitsponsortischa på mig). Tack för informationen. Sedan talar han om att jag borde lassa på mer vikt eftersom jag har så bra teknik ska jag våga lite mer. Tack tack. Sedan berättar han hur jag ska göra mina turkish get ups. Tack. Under hela halvtimmen har han inte tränat något själv.
Tänk er det omvända: blond kvinna stegar fram till tekniknötande crossfitkille och säger att han borde träna olympiska lyft istället, säger att han ska lassa på mer vikt och ger honom tekniktips han inte bett om. Skulle aldrig hända. Men kvinnor i gymmet ska fortfarande uppmuntras med farbrorsgoda tips och råd. Tack tack. Och adjö.

Piggar upp mig med vetemjöl och kaffegift. Jag borde testa köttmellis istället. Tack tack.

Lyllos mig

som får träna tillsammans med José Nunes på arbetstid. Han är liksom en funktionsguru, ett kraftpaket och en galning i samma person. Boxning idag. Jag bara lär mig hela tiden.  Och så är han bra på att fika också!

Öm

Vaknade imorse och kände mig smidig och stark. Cyklade till Pt-Nicklas (ja, jag tänker också på peter-nicklas, men låtsas inte om det…) till Fitness 24/7 på Medborgarplatsen. Jag fasade icke utan kastade mig in med hull och hår. Tog första försöket på 37,5 kg i ryck och det kändes lätt. Sen sa det stopp. Hade svårt att få upp 50 kg i frivändningarna. Var så långsam och seg. Peter-Nicklas skrek ”Sitt” så att medtränarna reagerade. Men den här hunden ville inte sitta. Högerarmen kom en kvart efter vänster. Armbågarna ville varken fram eller upp. Jag svajade i stötarna. Presterade icke. Tackade för mig efter en timme med liten käsla av misslyckande. Åt frukost nummer två med finaste syrran. Cyklade till PT-klient i Globen. Åt lunch efteråt. Smygande känsla av stelhet. Jobbade på under eftermiddagen. Kom hem och fick jättegod kycklingryta. Kunde kanppt resa mig efter middagen. Inte ont, men som någon bytt ut mina inälvor mot bly. Träningsstelhet De-lux.

Fick räkna på Knolls loppa. Fick uppdraget ”Gör tjugo armhävningar”. Hade mycket svårt att klara uppgiften.  Ruffiehelgen kvar i kroppen. På ett mycket påtagligt och mycket bra sätt. Nu gäller vila en dag och sedan vara starkare än någonsinn!

Tack.

Tack alla för en fin dag. Särskilt tack till Pernilla. Dumt att du bor i Skara.

Tack till cheferna, superseriösa, hela tiden. Aldrig ett skämt…

   

Masochist? Javisst!

Trots att jag kom i säng sent igår (passade på att se en film på Stockholms filmfestival eftersom barnen ändå är hos farmor och farfar) vaknade jag före väckarklockan imorse.

Jag är så löjligt glad över ruffieutbildningen! Känner mig upprymd och förälskad och vill bara köra igen och igen. Det blir en väldigt speciel stämning eftersom man är så på varandra rent fysiskt hela tiden. Man får släppa en del prestige när man pressar brösten så jäkla hårt mot varandandra, när man lyfter och slänger och hjälps åt och fightas om vart annat. Musse och Usama har verkligen tänkt igenom vad dom håller på med, det är smart, snyggt och sjukt roligt.  Det blir en bubbla i träningslokalen och jag vill bara vara kvar i den. När Musse säger att jag är totalt vidrig är det den finaste komplimang jag fått på länge och det är inte för att jag gått och blivit masochist, utanför att han helt enkelt såg mig, att jag var het på gröten, PÅ, ivrig och helt enkelt sugen på att kampas. Eller masochist förresten, kanske är det ett drag vi träningspundare ändå har gemensamt? Att vi gillar att underkasta oss utmaningen? Och att det är just det Musse sätter fingret på? Och att jag, en trettiofyraårig morsa blir stolt och sedd av att vara en tränande galenpanna. Jiiihaa!

Ruffieutbildning…

Skönt gäng. Intensivt. Och ja, man blir ju kär i Musse och Usama, man vill bara hänga runt med dom, och släpas runt av dom, och trä lite armar…

Vitlökssvett

Helgen är Ruffieinstruktörsutbildning. Förberedde mig genom att jobba 12 timmar på Bolaget igår och sedan komma hem som en urvriden disktrasa och äta pasta med enorma mängder vitlök. Det var gott. Sedan kom jag på det; två dagar av närgångna kampsportsövningar. Jag kunde kanske valt något annat att stoppa i mig…

Ska bli kul! Start 10:30

Ses IRL?

Vill passa på att flagga för ett minievent som jag fixar 27/11. Starka Kvinnor gör världen bättre!